Olle Ferm: Det visa leendet och det narraktiga gapskrattet

Opuscula 11

Olle Ferm, Det visa leendet och det narraktiga gapskrattet. Skrattet och den medeltida kyrkan (2008, 164 s.). 100 SEK.

Skratt uppfattar vi i allmänhet som något positivt. Ja, läkare hävdar att det rent av är nyttigt att skratta. Så har det inte alltid varit. I den medeltida kyrkan var meningarna delade. I många kloster ansåg man skratt vara tecken på lättsinne. Det vittnade om en brist på insikt om livets allvar. Leendet var däremot accepterat. Det var den vises signum, medan gapskrattet var narrens, dårens. Andra hävdade att skrattet var något naturligt och att det skulle bejakas, därför att skrattet bidrog till kroppsligt och själsligt välbefinnande. Skrattet försvarades även som ett medel att bestraffa omoral och inskränkt dumhet. Att bli utskrattad var nämligen skamligt. En sentens sammanfattade skrattets sedelärande funktion: seder tuktas med skratt.